Vi möter Ani Ellen, tidigare deltagare på vår kurs Feministiskt Fokus: Filmaktivism, 2017-2018. I vår intervju berättar hon om sin kreativa resa och om tryggheten hon fann på Kvinnofolkhögskolan.
Vilken kurs har du läst på Kvinnofolkhögskolan och varför sökte du den?
Jag läste feministiskt fokus: film. Egentligen kände jag väl bara att jag ville uttrycka mig mer på något sätt och jag har alltid gillat film och video-formatet, sen hade min kompis Josefine som gått kursen något år innan och det var så jag hörde talas om den! En till anledning att jag sökte video linjen och ville börja med video var för att jag hade sett Mia Engbergs Belleville Baby, som inspirerade mig väldigt mycket och gjorde att jag ville börja dokumentera med video. Jag hade ingen erfarenhet och det kändes som ett bra ställe att börja på.
Hur var det att vara student på Kvinnofolkhögskolan?
Det var toppen, det var en väldigt trygg plats att få börja utforska sin kreativitet på och även nice att lära sig typ all kanon inom feministisk teori och historia. Det var alltid jättegod mat också som var billig och alltid efterrätt på lunchen, och varje klass var tvungen att laga maten en vecka per termin tror jag. Bäst var det när de som gick SFI lagade maten för då blev det alltid någon jättegod Mellanöstern-gryta eller så.
Efter Kvinnofolkhögskolan, vad gjorde du?
Det har varit lite olika saker hit och dit. Jag pluggade på distans ett tag och jobbade som receptionist.. jag och några klasskompisar från kvinnofolk startade en konstnärlig förening och en ateljé tillsammans. Sen flyttade jag tillbaka till Stockholm där jag kommer ifrån (typ) och så tog jag klart min master i ryska språket i internationella relationer, jag gjorde praktik på UI men tyckte inte det passade mig. Jag har jobbat lite som modell och i en klädbutik. Sen kom jag på att jag ville göra något med händerna och att jag ville jobba med eld och metall, och jag sökte metallformgivning på Nyckelviksskolan i Stockholm, det är en förberedande konstskola, och jag gick där ett år.
Vad gör du nu?
Nu går jag mitt andra år på Konstfack, på kandidatprogrammet ädellab: smycke och corpus, det är på institutionen för konsthantverk! Jag ville verkligen fortsätta hålla på med metallkonst och hantverk efter nyckelviken så därför sökte jag det programmet och jag kom in. Men eftersom jag pluggat så mycket vid det här laget så har jag slut på CSN så jag behöver jobba en del på sidan, senast var på en krog i gamla stan, och nu är det lite andra side gigs.
Har du något som du ser fram emot, som vi inte får missa?
Ja, jag har precis startat eget företag nu och har öppnat en hemsida där jag säljer lite brevknivar och smycken och andra föremål som jag smider i verkstan! Eftersom video fortfarande är en viktig del av min praktik är typ allt på hemsidan i videoformat och det tycker jag är kul. Jag och några vänner håller även på och startar en ideell konstnärlig förening där vi vill dra ihop läsningar, utställningar och performance i olika delar i stan och jag ska spela in lite videoperformance till det. Jag ska även göra teaterdebut och vara med i en pjäs, Ab ovo, som kommer gå på värmeverket i maj! Den handlar om Helena av Troja.
Är det någonting som du har lärt dig på Kvinnofolkhögskolan som du fortsatt har nytta av idag?
Ja, video har som sagt blivit en superviktig del av min konstnärliga praktik. Jag hade inte filmat något på ett tag när mitt ex för något år sen gav mig en videokamera och då började jag dokumentera allt och göra en videodagbok för varje månad som jag la upp på YouTube. Det var så kul och då insåg jag hur mycket jag hade saknat det och hur mycket jag älskar att tex klippa. Efter det har jag fortsatt och jag använder video för att dokumentera och aktivera typ alla mina verk jag gör, för det ger mig möjligheten att skapa den kontext och det sammanhang jag vill till verket som inte hade varit möjligt annars. Det ger mig även möjligheten att skapa ett performance runt ett verk. Och så har jag valt att göra hela min portfolio i videoformat också, den finns på min hemsida. Men viktigast var ändå att kvinnofolk var en trygg plats där jag började våga uttrycka mig själv och förstå att jag kanske ville hålla på med konst, något som inte hade varit självklart för mig och som jag inte hade känt att jag hade haft tillträde till innan.
