stina_portratt

Stina Sundberg

Var det svårt att lämna Kvinnofolkhögskolan? Hur kunde du lämna Kvinnofolkhögskolan? Det är frågor jag ofta får.

Jo, det var svårt. Det var en treårig process att ta beslutet och att kunna säga hej då. Det kan min dåvarande rektorskollega Lena Bjurving intyga. Hon var väldigt less på min process. Trots svårigheten med att lämna det jag varit med om att skapa liksom alla behov som Kvinnofolkhögskolan tillfredsställde, så ville jag byta ramar för både mitt fortsatta yrkesliv och mitt arbete för feminismen. Skolan skapar ett behov – en mersmak – av kunskap och utveckling. Det är hela syftet med skolan. Så, skedde också med mig. Pedagogiken fungerar alltså även på personal! Vi fungerar alla olika. Några har förmågan att fortsätta utvecklas på samma plats. Några, varav jag är en behöver byta miljö. Nu ska det kommas ihåg att jag arbetade med Kvinnofolkhögskolan i 25 år och under de åren utvecklades jag mycket, lärde mig mycket och mötte så många livssituationer som berikade mig. Allt detta försöker jag förvalta i vad jag nu gör.

Schysst, jag viskar: organisation. Jag viskar det bara och säger inget mer. Bara kort säger jag att alla de samtalen bottnade i att skolan hade en ambition att i sin helhet vara personalstyrd och vi har alla fått arbeta för att kunna möta denna vision och anpassa oss till vad som var realistiskt under givna förutsättningar.

Jag viskar också ekonomi och budgetunderskott. Viskar för att det inte är något roligt kapitel, men den plågsamma verkligheten. En folkhögskola ska delvis finansieras av sin ägare. Att staten betalar pengar till folkhögskolor för att bedriva utbildning och bildning inom olika rörelser är unikt. Staten gör det utan att fråga sig om rörelsen gagnar någon särskild politik. Syftet är att finansiera demokrati; storslaget och viktigt att ta ansvar för. Konstruktionen är sådan att staten betalar ca. 80 %. När jag började var det informellt en norm att en ägare av en folkhögskola finansierade resten, 20%, som varje år skulle tas in på något sätt. Konsekvenserna blev mycket påtagliga när Skolöverstyrelsen ersattes av Folkbildningsrådet och budgettak för statens utgifter, för då följde bidraget inte längre med löneutvecklingen. Den ekonomiska nöden ledde ibland till mindre roliga saker i ett rektorsarbete.

Men, nöden skapar också nya idéer. Det var av ekonomisk nöd och omgivande om- världsfaktorer, som utformningen av Feministiska studier skapades. Vi hade provat olika former av deltid och distans på kurserna, men de rekryterade inte bra.

Vi behövde skapa en egen profil som skiljde sig från det växande fältet av genusstudier på universitet. Att jag därtill hade en bakgrund i film gjorde att jag föreslog en kurs som byggde på eget skapande och studier i feminism. Kursen skulle kombinera innehållet att läsa feminism och att uttrycka sina feministiska tankar. Kulturuttryck är för mig en vital del av en demokrati och kursen skulle kunna bidra till att berika olika kulturella intryck med feminism. Så är det fortfarande på skolan. Jag har genom åren sett, hört, känt på och lyssnat till otroligt fascinerade uttryck i filmer, musik, foto och dans. Även om jag nu inte är på skolan är jag mäkta stolt varje gång som jag möter en produktion från Kvinnofolkhögskolan.

Envishet inspirerar också till nyskapande. Vi tog år efter år envist beslut om en kurs med naturvetenskaplig inriktning. Det var ett politiskt beslut att öka kvinnors inträde i andra sektorer, men även för kvinnor att läsa matematik och naturkunskap för att kunna bli till exempel sjuksköterska. Jag tycker fortfarande detta är viktigt och en klok envishet. Det blev dock en ekonomisk katastrof eftersom kursen ofta hade för lågt antal deltagare Vad gjorde vi då? Jo, Birgitta Rang fick tid att söka upp Arbetsförmedlingar i Göteborg. Dessa besök blev i praktiken till matematiklektioner för arbetsförmedlingens handläggare, som ofta är kvinnor. Det var de som var proppen i systemet. De var alltför ofta invaggade i myten att kvinnor inte kan matematik (inkl. de själva) och kunde därför inte rekrytera. Därefter ökade rekryteringen konstant. Jag har emellanåt framfört till Folkbildningsrådet att det i bidragssystemet borde ingå en möjlighet att kunna bedriva kursverksamhet som underlättar politiskt beslutad samhällsförändring som till exempel att bryta en könssegregerad arbetsmarknad. Det borde åtminstone vara möjligt att kunna få bidrag till att hålla kurser för till exempel arbetsförmedlingens personal.

Jag minns också deltagaren som kom instormande i rektorsrummet och grät i ilska för att hon nu skulle sluta på skolan för vi var inte kloka. Med buller och bång slutade hon. Det gick två månader, så knackade hon på dörren och bad att få börja igen. Nu hade hon smält den nya kunskapen och vi var ju inte så dumma när det kom till kritan. Välkommen tillbaka var svaret så klart. En månad senare kom hon åter instormandes för att sluta och så förlöpte hela hennes studietid under tre år. Tala om härlig process, men svår för henne. Jag tror att merparten av deltagarna upplever något liknande – hon var bara så utåtriktad och i behov av handling. Hon uttryckte både ilskan för nya svåra insikter och kärlek till kunskapen och utvecklingen.

Jag minns alla kärlekspar. Jag minns kanske mest alla de som vågade fundera över sin sexuella läggning och identitet och ibland även tog steget att förändra sitt liv. Kvinnofolkhögskolan vill vara en trygg plats där det är möjligt att s.a.s. komma ut. Den är inte alltid så trygg, men alla ska veta att skolan som institution och skolans personal finns för dem. När skolan startade var situationen något helt annat än idag för LGBT-personer. Trots förbättringar i samhället så är världen fortfarande hård och platsen som skolan ger tror jag fortfarande behövs. Uttrycket ”flat-fabriken” ger skratt, men alltid ett ömsint skratt fullt av tack.

Minnena är många och av olika slag. Det är minnet att undervisa uttalade rasister och homofober. Det är minnet av att leta en försvunnen deltagare i en lägenhet med kulhål i väggar. Det är minnen av paussamtal mellan kvinnor om hur ekonomin kan gå ihop. Det är otaliga minnen av aha upplevelser i kursrummen. Minnen av kvinnor som spelar på trummor med liv och lust. Minnet att vara tyst om den allra första helgkursen att t.ex träna sig att röra sig som en man. Minnen av resor med deltagare. Minnen av fester. Minnen av fantastiska pedagogiska samtal i lärarrum.

På skolan har det varit så många olika kvinnoliv som har hittat nya vägar. Skolans personal har ständigt utvecklat sig själva liksom den fysiska miljön. Mycket fantastiskt arbete har gjorts och misstag har gjorts av varierande grad. Den tillåtande öppna miljön där vi pratade om vad vi gjorde och hur det gjordes, var grunden för både deltagares och personals utveckling.

Jag minns också hur skolans kurser kopierades av fackföreningar. De använde samma rubrik, samma innehållstext och samma föreläsare. Samarbeta? Nej, var deras svar på det. Det skulle ha blivit för farligt.

Kvinnofolkhögskolan har alltid varit farlig och utmanande. Allt från starten har skolan utmanat myter och föreställningar. Om jag bara väljer en omhuldad mekanism så startade den redan innan skolan hade riksdagens tillstånd. Det handlar om kompetens. Mekanismen att kvinnor inte kan. Inför riksdagens beslut var Lilian Hultin, Gunhild Kyle och jag på ett förhör. Framför oss satt det utskottsrepresentanter som alla började sin fråga med ”Kan ni…….”. Osannolikt! Det fortsatte även senare med frågor från handläggare på Arbetsförmedlingar om skolan hade utbildad personal. Så fortsatte det på institutionell nivå och på individuell nivå.

Det förs en debatt om kvotering och kompetens i samhället. När yrken, arbetsuppgifter och lön kommer på tal i en kvinnogrupp så har det alltid kommenterats med att en kvinna har det jobbet, den lönen etc. därför att hon har dubbel kompetens. I konkurrens med en man skulle hon annars inte fått jobbet. Så fort kvotering nämns så verkar det som om kvinnor inte har någon kompetens alls, inte ens den grundläggande kompetensen. Jag är helt säker på att det kommer att fortsätta vara så att de som kvoteras har minst dubbel kompetens (om inte tredubbel).

Skolans framtid ligger i att fortsätta utmana samhället, fortsätta utveckla pedagogiken och ge utrymme för deltagares växt. Jag vet att detta arbete fortfarande pågår. Jag vet till exempel att man på skolan använder ett ytterligare fördjupat intersektionellt perspektiv. Det perspektivet har funnits med från början eftersom det inte är möjligt att vara enögd i sitt perspektiv i en verklighet med deltagare. Deltagare har tvingat fram ett vidare syn- sätt när vi i personalen har brustit i insikt om något. Skolan ligger fortsatt i framkant vad gäller pedagogik. Det vet jag.

Samhället har förändrats mycket och skolan har idag en acceptans i Göteborg, en acceptans som inte fanns förut. Ett bra arbete har gett respekt och tilltro till att ”de där kvinnorna” kan något. Kvinnofolkhögskolan är till och med bra, väldigt bra. Det är grunden för att skolan ingår i ökande samverkan, projekt och upphandling. Den kompetens som byggs upp på skolan är efterfrågad.

Kvinnofolkhögskolan firar 25 år och ska nu ta vara på sina erfarenheter. Jag tycker att det viktigaste är att ständigt tillvarata och återskapa varje läsår är öppenheten och de kreativa samtalen. Och dessutom värna om folkhögskolans frihet och att ta tiden för återkommande spontana pedagogiska lärarsamtal. Jag tror att detta är förutsättningen för att skolans kompetens ska fortsätta att efterfrågas. Därtill att kunna bibehålla en kursstruktur som rekryterar olika kvinnor (och) liksom att hålla skolan öppen för föreningslivet. Det är hela denna mix(en) över dygnets alla timmar – och att möta hela mixen – som skapar Kvinnofolkhögskolan. Utvecklingen hos både deltagare och personal skapar i sin tur den efterfrågade specifika Kvinnofolkhögskolekompetensen.

Jag tror på Kvinnofolkhögskolan och på att samhället alltmer kommer att efterfråga den kunskap som finns på skolan.

Stina Sundberg ”Inventarie” i rektorsrummet från 1985- 2004