Lilian_hultin

Lilian Hultin

Det var trängsel i trappan till det övre planet. Innanför den stängda dörren i övre hallen på Göteborgs folkhögskola pågick en kvinnolunch. Salladslunch med samtal. Året var 1978. Trängseln i trappan åstadkoms av ett antal ursinniga manliga folkhögskoleelever. De bankade på dörren, bråkade och skrapade med fötterna. Vi som satt runt salladsskålarna trodde inte att detta var sant. Vad tog det åt killarna? Hjälplöst tittade vi på varandra. Vad skulle vi göra? Vi började skratta.

Från denna idé – att samla de kvinnor på Göteborgs folkhögskola vilka ville arbeta som uppsökare till vår kvinnokurs – har mycket annat vuxit fram. Vi har gjort uppvaktningar, påverkat riksdagsledamöter, skrivit tidningsartiklar och bearbetat opinionen på många olika sätt. Målet var att starta en Kvinnofolkhögskola, inte bara enstaka kvinnokurser. Men faktum är att utan den förbluffande aggressiva reaktionen från vår ursprungsskolas manliga deltagare så hade vi kanske aldrig fått kraft att skaffa oss en egen skola, en KVINNOFOLKHÖGSKOLA.

Att starta en skola för kvinnorörelsen är en kvinnopolitisk handling. Kraft till politisk handling kräver inte bara kunskap utan också motstånd! Motstånd och stöd. Dessutom behöver man hjälp av slumpen.

Så här i efterhand kan man försöka hitta vändpunkter. De avgörande besluten. Dessa är mycket svåra att få syn på ”under vägen”. Efteråt kan man formulera målen och beskriva vägen – då när det sker, handlar man på impuls, på känsla. Till hjälp kanske man har en kompassriktning snarare än en karta.

Redan 1976 hade några av oss deltagit i ett kvinnoläger på Femø. Vi for dit för att vi ville diskutera en nordisk Kvinnofolkhögskola. I Danmark hade vi redan många kontakter med den progressiva folkhögskolerörelsen. Nu fick vi kontakt med kvinnor från hela Skandinavien. Kvinnorna hade samlats på Femø för att diskutera hur en nordisk Kvinnofolkhögskola skulle växa fram.

Femø – det kollektiva kvinnoarbetets stora triumf. Rödstrumporna i Köpenhamn skapade en mötesplats: det självstyrande lägret på Femø. Hundratals kvinnor från hela Europa kom dit för att under en vecka få diskutera kvinnofrågor, lära känna andra kvinnor och lyssna på föreläsningar. Alla deltagare delade på alla sysslor. Under en vecka levde 100-150 kvinnor i stora militärtält, 20 kvinnor i varje. Matlagning, disk och dasstömning, städning och kvällsunderhållning gick på tur mellan tälten. Rundor, föreläsningar, praktiskt arbete och fester fyllde dagarna. Det var en helt ny verklighet. Vi lärde oss mycket. På många plan.

När vi på uppvaktningsrunda bland Göteborgs kommunalpolitiker kom till Barbro Jansson, väntade vi oss inte något särskilt. Vi hade redan uppvaktat de flesta kommunpolitiker av intresse. Den gången, 1978, gällde det att få pengar till ett dagis.Vi hade redan ett halvt löfte från Göteborgs folkhögskola om att få starta kvinnokurs inom skolans ram. Vi hade under 1978 fått Kvinnohuset i Göteborg och därigenom en lokal för både undervisning och barnpassning.

Nu hade vi bestämt oss för att vi skulle ha dagis till kursdeltagarnas barn. Vi ville att kvinnor med ansvar för småbarn också skulle kunna komma som elever – även om de inte hade kommunal daghemsplats. Så vi hade gått runt till ordförandena för fritidsnämnd och socialnämnd, till politiker och till fackliga företrädare. Överallt sa man att det lät ju intressant, men…

När vi kom till Barbro Jansson, så sade hon bara: Så bra! Vilken fin idé! Klart att jag skall hjälpa till! Och det gjorde hon. När vi hade lokal, stöd från Göteborgs folkhögskola och pengar från kommunen till dagis och småningom ett löfte från Arbetsförmedlingen om utbildningsbidrag till deltagarna – då började vi fundera över det praktiska. Målsättningen var aldrig något problem – vi visste att vi ville göra en arbetsmarknadsinriktad, teknisk/praktisk kurs, med halva platsantalet vikt för invandrade kvinnor.

Vår feministiska analys utgick ifrån att kvinnors underordnade ställning vad gäller ekonomi, politik och samhället i stort, var resultat av patriarkala, förtryckande strukturer. Kvinnors befrielse från detta förtryck ligger på ett yttre och ett inre plan. Då behövs mycket stöd från andra kvinnor. Kvinnors befrielse kräver ”eget jobb och egna pengar”, dagis till alla barn och tillgång till ”nödvändig” kunskap, på kvinnors egna villkor.

Alltså, vår insats i kvinnokampen var att starta en skola, där enskilda kvinnor skulle få tid och möjlighet att undersöka sin värld och sina möjligheter. Målet var alltid att dessa kunskaper skulle leda till en förändring. Förändring på ett personligt plan, likaväl som på ett politiskt plan. Vi ville kunna ge ”allmän medborgerlig bildning” och kunskaper som leder till ökad solidaritet och handlingsberedskap, vi skall lära oss att påverka arbetsliv och samhälle! Allt detta finns föreskrivet i den av statsmakterna fastställda folkhögskoleförordningen. Nu kunde vi förena vår kvinnopolitiska målsättning: ett samhälle utan kvinnoförtryck, med folkhögskolans allmänna mål.

Hur skulle detta uppnås? Hur lär man sig solidaritet? Hur växer man som människa och får ett självförtroende som kan göra solidarisk handling möjlig? Hur blir man orädd och generös, utan att låta sig manipuleras? Vilka kunskaper är nödvändiga?

Efteråt är det svårt att avgöra hur beslutet om Kvinnofolkhögskolans kurser växte fram. Varför vissa kurser och inte andra? Kanske var det lärarnas egna resurser, rummets krav och den allmänna samhällstrenden som avgjorde det beslutet mer än noggranna teoretiska, ideologiska avvägningar.

Vi som blev lärare på den första Byggkursen och senare på Kvinnofolkhögskolan var intresserade av fackliga och politiska frågor. Kvinnohuset behövde renoveras och oron för en ökande rasism växte bland beslutsfattare och politiker.

Alltså blev våra första kurser mycket inriktade på arbetsmarknadsfrågor och samhällsutveckling, på tekniskt/praktiskt ”byggeri” och på invandrarkvinnors behov.

Vi var också eniga om att inbördes hjälp, solidarisk arbetsdelning och roterande ansvarfunktioner var ”feministiska” lösningar på administrativa och organisatoriska problem. Vi anställde ingen servicepersonal, vi lagade mat och städade, skötte vaktmästeri etc i tur och ordning. Alla skulle vara med och planera och ta ansvar för allt arbete. Detta skulle gälla handledare och deltagare lika. Dagisgruppen skötte sin verksamhet utifrån samma ideal. Så blev, menade vi, vår Kvinnofolkhögskola en levande folkhögskola, med demokratiska strukturer och en vilja till solidaritet.

Ja, varför blev det en Kvinnofolkhögskola av dessa idéer, vägval och käpphästar? Det dröjde till 1983 – från 1976 – innan vi hade samlat ihop alla tankar och alla viljor, så att vi kunde få iväg en ansökan till SÖ (Skolöverstyrelsen) om statsbidrag till en självständig skola. Hur tänkte vi då?

Vi behövde ökade resurser, fastare ramar. En Kvinnofolkhögskola skulle ge oss möjlighet att planera kursutbudet över flera år. Vi skulle kunna pröva idéer som uppstått inom kvinnorörelsen, vi skulle kunna utvecklas som en politisk kraft utifrån kvinnorörelsens erfarenheter. Vår pedagogik, vårt sätt att arbeta skulle kunna genomföras i större frihet på en självständig folkhögskola. Innehållet i kurserna skulle mera genomfört kunna bygga på ett kvinnoperspektiv. Även de allmänna kurserna med behörighetsgivande undervisning kunde på detta sätt bli en del av vårt kvinnopolitiska arbete. Genom att låta skolans egen administration och skolans ledarskapsmodell växa fram på feministisk grund skulle vi kunna bli ett levande försök, ett experiment i stor skala kring idéer om solidaritet och demokrati.

Dessutom kunde en erkänd skolform, som ju folkhögskolan är, betyda en större trygghet för deltagarna. Deras rätt till statligt studiestöd i olika former var garanterad.

Kvinnorörelsen är en folkrörelse. Riksdagen hade fastställt de olika kvinnoorganisationernas rätt till de ”folkrörelse” -bidrag som fanns. Alla folkrörelser i Sverige har egna folkhögskolor. Då blev Kvinnofolkhögskolans kvinnorörelsens skola!

En folkrörelse behöver mötesplatser, forskning och politiska mål. Vår folkrörelse tar upp kampen mot manlig dominans, könssegregerad arbetsmarknad och sexuell exploatering av kvinnor. Kvinnor är fattigare, oftare arbetslösa, arbetar mer i hemmet och tar mer ansvar. Kvinnor tar ansvar för barnen, för hemmet och för nätverket av släktingar och vänner. Men de saknar makt över samhällets resurser och kontroll över samhällets framtid. Våra mål är inte partibundna. Vi bedriver kvinnopolitisk verksamhet – inte partipolitisk. Våra politiska mål måste därför utformas tillsammans med de kvinnor som deltar i våra kurser, som arbetar på skolan eller hjälper oss att leda skolan. Viktigt är också att vi lär oss diskutera med olika slags kvinnoorganisationer: Fredsrörelse, miljörörelse, partipolitiska kvinnoförbund etc.

En viktig del av kvinnorörelsen utgör de Forumorganisationer som finns vid alla universiteten. Aktiva kvinnoforskare har bildat tvärvetenskapliga institutioner och forskningsgrupper. Tillsammans med dessa Forumgrupper ordnar vi kurser och seminarier. Vi kan inte bara hjälpa till att göra kvinnoforskningens resultat tillgängliga för våra deltagare. Vi kan också erbjuda de andra kvinnoorganisationerna möjlighet att möta och lära känna den feministiska forskningen. Ur de kvinnliga forskarnas synpunkt blir vår skola en resurs då de här får tillfälle att under flera dagar diskutera kvinnoproblem med våra deltagare.

Vi blir en mötesplats för kvinnor från olika kulturer med olika bakgrund och i olika åldrar. Vi kan också låta de olika kvinnoorganisationernas medlemmar träffa varandra. Fredskvinnor, kvinnor från miljörörelsen och de politiskt organiserade kvinnorna kan mötas på samma kurs.

Vi har inga andra krav på våra samverkanspartners än att de skall organisera kvinnor och vara beredda att arbeta tillsammans med oss.

Frågorna som vi tar upp på våra kurser är av betydelse för förståelsen av dagens samhälle och det är frågor som måste analyseras för att den manliga dominansen skall kunna brytas. Det kan vara allt från motorkunskap till skuldproblem, från juridik till träteknik.

Särskilt viktigt är det att Kvinnofolkhögskolan blir en mötesplats för kvinnor från olika länder. Vi har redan många invandrade kvinnor som deltagare på våra långa kurser, i år ca 35% av hela gruppen. Vi lär oss att se vårt eget samhälle i de andras spegel. När Kvoteringsdebatten i Tyskland kallades ”kvot-aids”, när homosexualiteten kriminaliseras i England, när gifta ryska kvinnor i perestrojkans Sovjet tvingas lämna sina jobb – då förstår vi bättre hur bräcklig vår position i Sverige lätt kan bli. Patriarkatet känner inga gränser. 90-Talets EG-anpassning kommer att få konsekvenser för kvinnorna i Sverige. Vi ser redan hur det hårdnar: daghemsutbyggnaden stoppas, avgifterna på dagis höjs, den nya skattesatsen drabbar kvinnor (låginkomsttagare i mycket högre grad än männen) osv.

Att kräva politisk makt, ekonomisk frigörelse och ett slut på våldsporr och könsexploatering är att utmana systemet, och männen i det. Manssamhället kommer att göra motstånd. Vår skola kommer då mer än någonsin behövas och vara en mötesplats och kunskapsresurs.

Till sist 
En skola för Kvinnorörelsen, en Kvinnofolkhögskola, måste hela tiden vara behövd, kunna motivera sin existens. Detta gäller för alla rörelsefolkhögskolor, men ingen annan folkrörelse i Sverige har i dag det aktiva motstånd som möter oss kämpande feminister!

De nyktra, de kristna och arbetarrörelsen har överlevt den period då de mötte motstånd. Nu förvaltar de arvet, är i bästa fall intresseorganisationer och ingen ifrågasätter deras existens. Men vi blir ifrågasatta. Hela tiden.

Men detta – den förbluffande aggressiva reaktionen, är kanske just det motstånd vi behöver. Det är viktigt att vi kan analysera det, finna vägar runt.

Det är också viktigt att vi ger varandra stöd. Att vi aldrig glömmer varför vi startade Kvinnofolkhögskolan. Om det inte fanns ett kvinnoförtryck, yttre och inre, skulle vi inte behöva finnas till.

Vår solidaritet skall vara på kvinnornas sida: Vi måste mobilisera vår politiska klokhet och vår generositet. Vi skall inte låta oss manipuleras till interna tvister om den ”rätta” feminismen. Vi skall, utan att vi absolut måste ”älska” varandra, bedriva det kvinnopolitiska arbete som är nödvändigt.

Det arbetet kan se olika ut under olika år. Det kan se olika ut för olika kvinnor. Lesbiska kvinnor kan bedriva den kampen genom att kräva respekt för sin sexualitet, småbarnsmödrar genom att de kräver förståelse för sin situation. Tillsammans kan vi kämpa för homosexuell frigörelse och för daghem åt alla barn!

Det kan vara en folkhögskola på kvinnorörelsens grund som ger den kampen möjlighet att utvecklas. All medvetenhet växer fram utifrån individens egen insikt, en insikt och en kunskap som kan leda till politisk handling. Den politiska handlingen har då utgått från många kvinnors vrede och förståelse. Då blir resultaten bestående.

Lilian Hultin