Agneta Wirén

- Mormorsrundor?! Aldrig i livet!
- Men varför inte, jag förstår inte vad du kan ha emot det. Det är ett utmärkt sätt att börja tala om kvinnors historia!
Det är två av Kvinnofolkhögskolans grundare och idégivare som diskuterar, Lilian Hultin och Berit Larsson. De står mitt i det stora samlingsrummet i Kvinnohuset i Göteborg, f.d. apoteket Måsen. Ute skiner vintersolen och deltagarna arbetar dels i köket med lunchen, dels på vinden med ombyggnad. Året är 1980 och sedan 1979 bedrivs här kvinnokurser under Göteborgs folkhögskolas regi, s.k. byggkurser.

Detta är ett av mina allra första minnen från perioden mellan 1980 och 1985, den tid då idén om en självständig folkhögskola för kvinnor utvecklades på allvar.

Det var en intensiv tid, fylld av diskussioner och motsättningar men också av gemensamt arbete och kamp. Att använda mormorsrundor betydde att deltagarna i tur och ordning skulle berätta om sina mormödrar och på så sätt skapa ett underlag för att tala om kvinnors gemensamma historia. Att utgå från egna erfarenheter och att använda sig av s.k. rundor är vanligt inom både folkbildningen och kvinnorörelsen. Men gränsen mellan vad som är personligt och privat har kanske bara diskuterats på allvar inom kvinnorörelsen. Det var detta motsättningen handlade om den gången på Kvinnohuset.

Lilian Hultin hade sin bakgrund på universitetet och var välkänd i folkhögskolevärlden. Berit Larsson, som startat en alternativ skola för tonåringar som haft svårt att finna sig tillrätta i den vanliga skolan, var välkänd i Göteborgs skolvärld. Hon hade också varit aktiv i kvinnorörelsen och starten av Kvinnohuset med paraplyorganisationen Kvinnocentrum i Göteborg. Båda hade varit aktiva i vänsterns skolarbetargrupp. Med sina olika förankringar, erfarenheter och kontaktnät var dessa två en förutsättning för att en kvinnofolkhögskola skulle kunna starta. Men Kvinnofolkhögskolans historia börjar långt tidigare än 1980, många år innan jag kom till Göteborg och fick arbete som lärare på Byggkursen. För att få reda på mer om detta, som måste ses som en pionjärinsats inom svensk folkbildning, har jag dels intervjuat några av de personer som var med, dels letat i arkiv i Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek och dels försökt minnas litet själv. Jag har koncentrerat mig på tiden innan skolan startade, den tid då idéerna formades. Ledsamt nog har det inte funnits möjlighet att intervjua Lilian Hultin, eftersom hon gick bort i juni 2004. Annars hade hon varit en självklar samtalspartner inför detta arbete.

Arbetsgruppen för en kvinnofolkhögskola

Arbetsgruppen för en kvinnofolkhögskola i bildades 1976 i Göteborg. Denna grupp hade tidigt samarbete med grupper i övriga Norden, främst Danmark men också Norge. Det gemensamma målet var att starta en folkhögskoleverksamhet för kvinnor.

I Göteborg startade man studiecirklar för kvinnor, ordnade helgseminarier, ledde korta kurser i samverkan med bl.a. Göteborgs folkhögskola och Studiefrämjandet och höll ett oändligt antal möten. Arbetsgruppen bestod av ett 30-tal kvinnor, de flesta aktiva i andra vågens kvinnorörelse, i huvudsak från Göteborg, men dessutom ingick medlemmar i Fogelstadförbundet. Vilka var de och hur gick det till egentligen? Jag frågar Berit Larsson, som var med redan från starten. Hon är numera lärare på Kvinnofolkhögskolan och vid institutionen för genusvetenskap vid Göteborgs universitet.

-Folkhögskolegruppen var en fristående grupp som från början inte hade något direkt med Kvinnocentrum eller Kvinnohuset att göra, börjar Berit. Några var aktiva både i Kvinnocentrum och i folkhögskolegruppen. I Kvinnocentrum arbetade vi med basgrupper och med basgruppsmetoder, men vi insåg att det behövdes en annan typ av studier också, och därför startade vi studiecirklar inom folkhögskolegruppen. De hölls på Göteborgs folkhögskola. Det var cirklar i foto, litteratur, musik, kvinnor över 40, kvinnor i olika länder, sexualitet m.m., 6-8 cirklar varje år med hundratals deltagare. Vi ville samtidigt visa att det fanns ett behov och ett intresse för studier. Deltagarna i de olika studiecirklarna hade gemensamma träffar och seminarier där man diskuterade uppläggning av cirklarna, fick information om Fogelstad och om vad som hände i Danmark.

– Hade ni några pedagogiska diskussioner?

– Problemet var att några av oss var professionella lärare. Så när vi började prata om kunskap och lärande blev skillnaderna mellan oss mycket stora, större än när vi arbetade med rörelsefrågor. Vi som var lärare undvek därför att prata så mycket om pedagogiska frågor i den stora gruppen. Vi diskuterade pedagogiska frågor i så många andra sammanhang på den tiden, i skolarbetargruppen i socialistiska skolarbetare o.s.v. Vi diskuterade mycket kring alternativ och hade bl.a. Tvindskolan i Danmark som exempel.

– Vilka övriga motsättningar fanns i folkhögskolegruppen?

– Bl.a. hade vi olika uppfattningar om vilka vi skulle vända oss till med våra kurser. Några som varit på den danska kvinnofolkhögskolan tyckte att vi skulle göra som de, dvs. i första hand vända oss till rörelsens kvinnor. Jag och några andra ansåg att resurserna i första hand skulle användas för kvinnor som inte tidigare haft tillgång till studier, korttidsutbildade, invandrade kvinnor, kvinnor som var isolerade o.s.v. Vi genomdrev också detta när vi sedan började med våra kurser.

– Vad betydde medborgarskolan vid Fogelstad?

– Fogelstad innebar att vi kände en kontinuitet historiskt och det blev också en förebild. Vi åkte på möten med Fogelstadförbundet för att knyta an. Vi hade faktiskt mycket mer gemensamt med idén bakom Fogelstad än med folkhögskoletraditionen när det gällde synen på kvinnors funktion i samhället. Inom folkhögskolan har traditionellt funnits en komplementär syn på könen, att män och kvinnor representerar olika områden som de ska utveckla. Man hade länge olika kurser och ämnen för män och kvinnor, och jag menar att man kan tala om en komplementär könsbildning. På Fogelstad ansåg man att valen skulle vara beroende av individen och inte av påtvungna könsrollsstereotyper. Det handlade om den politiska människan och att kvinnor skulle lägga sig i och ta sitt ansvar för samhällsfrågor. Där kände vi igen oss.

– Var det något som ni inte kände igen?

– Vi hade ju på 1970-talet fått en ny grupp kvinnor som hade invandrat till Sverige. Vi vill satsa mer internationellt och på den nya mångfalden. Därför bestämde vi tidigt att kurserna skulle vara blandade när det gällde etnisk bakgrund. Samhället var annorlunda.

– Vad drev dig själv att vara med i arbetet för en kvinnofolkhögskola?

– Förutom att jag var engagerad för jämställdhet och för demokrati- och rättvisefrågor såg jag en annan viktig funktion. Det var att jag arbetat mycket med ungdomar som blivit för mycket i fokus för familjens lidande. Jag tänkte att om mammorna kom hemifrån och fick göra något som de själva tyckte var meningsfullt skulle trycket på den övriga familjen minska. Det skulle bli bättre för alla.

För att få reda på mer beger jag mig till institutionen för genusvetenskap och pratar med Ulla Holm, docent i filosofi och professor vid Göteborgs universitet.

– Hur kom du in i arbetet för en kvinnofolkhögskola?

– Jag hörde Berit Ås prata på radion om att starta barfotauniversitet för kvinnor, och det inspirerade mig djupt. Idén om en folkhögskola för kvinnor låg nog i tiden. När Kvinnocentrum konstituerades i mars 1976 i Göteborg fanns redan Grupp 8, Svenska kvinnors vänsterförbund, Feministerna och Lesbisk Front. En rad grupper bildades, t.ex. en mediagrupp och en s.k. kroppsgrupp, och även folkhögskolegruppen. På det första mötet jag var med om hade Lilian Hultin bjudit in mig för att diskutera hjälpmedel vid projektstudier. Jag tyckte först det var en himla massa folkhögskolefröknar med som aldrig sa varför de ville ha en skola eller om innehållet. I stället pratade de väldigt mycket om tekniska saker. Till slut kom vi fram till att vi skulle läsa ”Om feminismen” och jag tyckte jag på så sätt bidrog till det ideologiska samtalet. Redan från början fanns idén att det skulle vara en nordisk skola. Gruppen hade kontakter med Danmark och två möten på Femö och ett i Köpenhamn 1977 för att diskutera kvinnofolkhögskolor i Norden. År 1977 hölls en hel kvinnofolkhögskolevecka på Femö (2).

-Vad betydde de danska kontakterna?

– Jag tyckte att de danska kvinnorna diskuterade mycket mer ideologi och för dem var arbetet med medvetandehöjning mycket viktigare. För mig var det viktigt.

– Vilka motsättningar fanns i den svenska gruppen?

– Framför allt mellan folkhögskolelärarna och icke-folkhögskollärare. Lärarna fastnade mycket i tekniska detaljer och hade ett språk som var främmande för oss andra. De var i första hand lärare och vi var i första hand feminister.

– Vad var det som drev dig att vara med i arbetet?

– En genomgripande kunskapskritik. När jag började läsa på filosofiska institutionen upplevde jag en krock mellan två världar och två världsbilder, en manlig och en kvinnlig. Jag trodde det kunde vara lättare inom folkhögskolan att få något annat till stånd, men det visade sig inte vara så lätt där heller.

– Vad betydde Fogelstad för den svenska gruppen?

– Kontakten med Fogelstad betydde väldigt mycket. Tre medlemmar från Fogelstadförbundet var med i arbetet: Margareta Wahrenius, Mimmi Holmberg och Helmy Johansson. De tyckte allihop att det var viktigt med den historiska förankringen. De var med på veckoslutsmötena och i formuleringen av ansökningar.

Jag läser vidare i protokollen. Under 1978 hölls regelbundna möten, oftast hemma hos medlemmarna i arbetsgruppen. Av protokollen framgår att det var en ganska brokig grupp, som trots åsiktsskillnader ändå genomdrev seminarier, cirkelverksamhet, höll möten och antog gemensamma stadgar. Tidigt diskuterades plattform och definitionen av feminism. Vid ett möte i januari 1977 enades man om följande definition: ”En feminist är en kvinna som är medveten om att hon är förtryckt som kvinna, och att alla kvinnor är förtryckta som kön. En feminist gör uppror mot den traditionella kvinnorollen.”

Tidigt diskuterades även om det fanns något som kunde kallas feministisk pedagogik. Här var man långt ifrån enig. Lilian Hultins förslag var: ”Kalla det feministiskt, det är lättare för kvinnorna.” (På något sätt tycker jag detta uttalande var typiskt för Lilians pragmatiska inställning.) De övriga höll inte med och någon gemensam plattform nåddes inte. Däremot stod många bakom följande uttalande gjort av Lilian: ”Vi frågar oss: Hur hittar vi en arbetsform för de studier som vill göra kvinnor aktiva i samhället i stället för att sitta i vardagsrummet och odla sina känslor till ingen nytta.” För att intensifiera diskussionen om feminism och undervisning bildades under 1980-talet Nordiska föreningen för feministiska pedagoger. Initiativtagare var Berit Larsson och medlemmarna kom både från folkhögskola och andra skolformer. Föreningen var aktiv under fem-sex år, och ett mycket intressant utbyte och en intressant diskussion hölls både i föreningens tidskrift och genom dess sommarkurser.

Under 1979 intensifierades arbetet i Göteborg och man hade både stormöten, pedagogiska möten och möten i arbetsgrupper. Nu började de första folkhögskolekurserna utformas. Tanken var att alla deltagare skulle få utbildningsbidrag och att kommunen skulle bekosta barnverksamheten. Det fanns extra resurser för arbetslösa ungdomar och om en folkhögskola anordnade speciella kurser för denna grupp kunde skolan få extra pengar. Det behövdes även pengar för uppsökande verksamhet. Grundidén var att inrikta sig på arbetslösa kvinnor och invandrade kvinnor, att kursen skulle vara inriktad på att bryta arbetsmarknadens könsuppdelning. Kvinnohuset skulle vara undervisningslokal och vinden skulle inredas. Vilka svårigheter hade man innan man kunde starta? Jag frågar Berit Larsson igen.

– Det gällde att vara strategisk och att förankra idén på olika nivåer, både på en lokal och en central nivå. När vi t.ex. kom till AMS-chefen i Göteborg hade vi redan fått stöd från Berit Rollén, som var chef för AMS i hela Sverige. Det var ett verkligt pussel, men utan Barbro Jansson, kommunalråd i Göteborg, hade det aldrig gått. Hon stödde oss hela tiden. Genom att jag själv så småningom satt i fullmäktige och i sociala centralnämnden hade jag en viss insyn i det parlamentariska arbetet. När allt verkade klart och kursen faktiskt hade börjat, vägrade förskolebyrån i norr godkänna lokalerna. Hälsovårdsnämnd, yrkesinspektion, fackliga skyddsombud, fritidsnämnd m.fl. drogs in. Alla skulle uppvaktas, de besökte huset och till slut kom en överenskommelse till stånd. Lokalerna blev godkända om vi gjorde vissa ombyggnader. Barnen fick under tiden vistas i ett lånat daghem. Ett annat problem var att några medlemmar i Kvinnocentrum tyckte att kurserna tog över Kvinnohuset för mycket. Där fick vi också förhandla.

Myndigheterna

Hur såg myndigheterna på det arbete som gjordes på Kvinnohuset och på idéerna om kvinnokurser? Jag frågar Barbro Jansson som satt i Göteborgs kommunfullmäktige för socialdemokraterna i 12 år, varav sex i kommunstyrelsen som kommunalråd. Barbro stödde idén från början och kom så småningom att sitta i Kvinnofolkhögskolans styrelse och därefter i stiftelsestyrelsen. Jag träffar Barbro i hennes hem i centrala Göteborg.

– Mina politiska ansvarsområden var bl.a. skola och jämställdhet. Göteborg var efter när det gällde jämställdhet och barnomsorg. Det fanns ingen större entusiasm, snarare en seghet och även bromsklossar, och det berodde nog på strukturen i stan. Så när det kom en grupp som ville starta kvinnokurser och anordna barnomsorg tyckte jag det var roligt och också tursamt. Det var roligt att det hände något i Göteborg någon gång, inte bara i de andra nordiska länderna. Jag kände väl till folkhögskolor genom en släkting som var rektor på en skola och jag var positiv till idén. Lilian Hultin var ju en entusiasmerande person och utan hennes kontaktnät hade det aldrig gått. Berit Larsson hade stort förtroende i skolstyrelsen. Det betydde mycket att det fanns personer som många kände till. När gruppen kom och bad om hjälp till barnomsorgen sa jag till dem: Samla så mycket stöd och fakta som möjligt och kom sedan tillbaka!

– Var du med på några möten på Kvinnohuset?

– Jag var med bl.a. när Fogelstadkvinnorna var på besök. Jag gick själv på Fogelstad 1953 och 1954 och blev mycket inspirerad av den fria diskussionen som fanns där. Men Kvinnohuset ingav inte förtroende om man var van vid kommunen. Några tidsplaner fungerade aldrig. Och fogelstadkvinnorna frågade: Varför måste allt vara så fult? Hela Fogelstad gick mer i Ellen Keys anda, med enkelhet och renhet.

– Hur tycker du att det har gått sedan?

– Att starta Kvinnofolkhögskolan var ett mycket lyckat grepp, främst därför att många har tagit sig dit som annars inte skulle ha kommit till någon slags utbildning. Jag tycker också att integrationsarbetet varit väldigt viktigt och att man i början gjorde ett riktigt pionjärarbete med skolans dagis. Dels detta att mammorna var i närheten och dels att man arbetade med barn från olika språkområden.

– Hur ser du på jämställdhetsarbetet?

– När det gäller jämställdhet trodde man då på 70-talet att praktiska förändringar skulle ge faktiska utslag. Man trodde att det skulle gå snabbt och bara man fick förutsättningarna skulle attityder rätta till sig på något vis. Man insåg inte hur stenhårt strukturerna sitter och vilken lång tid det skulle ta. Jag hade inte kunnat tro att det idag fortfarande skulle finnas sådana löneskillnader t.ex.

Starten av Byggkurserna

Stina Sundberg, numera kanslichef på RIO, är en av den som var med från början och som under åren mest idogt arbetat med skolans strukturer och med det formella. Hon fungerade som skolans rektor i praktiken i stort sett hela tiden mellan 1992 och våren 2004. Jag frågar henne hur hon kom med i arbetet.

– Jag kom till Göteborg 1976 och var med och bildade Lesbisk front. Jag var med i Kvinnocentrum men inte i bildandet av Kvinnohuset. Jag var på ett möte under planeringsstadiet av Byggkursen och då fick Lilian höra att jag hade gått på hushållsskola. Hon frågade om jag kunde vara med och undervisa i köket. Eftersom jag hade läst statskunskap fick jag också undervisa i samhällskunskap.

– Vad var ditt första intryck?

– Det som slog mig första gången var att det var kvinnor som var som folk. Det var första gången jag träffade kvinnor som var allvarliga och såg sig själva som några som kunde göra något. Och jag var tilltalad av idén med kurser för korttidsutbildade eftersom jag haft en mamma som fått gå komvux och visste vad det kunde betydde.

– Lilian Hultin nämns ofta som den som drog olika personer in i arbetet. Vad betydde Lilian Hultin för starten av en kvinnofolkhögskola?

– Utan Lilian hade det inte blivit någonting. Lilian var en grundförutsättning, p.g.a. sin viljestyrka och entreprenadanda. När hon bestämt sig gick det inte riktigt att hindra henne. Samtidigt hade hon en enorm förmåga att locka med sig människor och se deras resurser. Hon kunde också koppla samman olika individer. Men samtidigt är det ju så att utan alla andra hade det inte heller blivit något.

Planering och uppläggning av Byggkurserna

På Göteborgs folkhögskola fanns under 1978 en elevgrupp som diskuterade kvinnor, arbetslöshet och arbetsmarknad. Tillsammans med de aktiva inom arbetsgruppen för en kvinnofolkhögskola gjordes grovskissen till Byggkursen. Jag citerar det Lilian Hultin skrev i Kvinnofolkhögskolans jubileumsbok 1990:

”Målsättningen var aldrig något problem- vi visste att vi ville göra en arbetsmarknadsinriktad, teknisk/praktisk kurs, med halva platsantalet vikt för invandrade kvinnor.”got problem- vi visste att vi ville göra en arbetsmarknadsinriktad, teknisk/praktisk kurs, med halva platsantalet vikt för invandrade kvinnor.”

”Vår feministiska analys utgick ifrån att kvinnors underordnade ställning – vad gäller ekonomi, politik och samhälle i stort- var resultatet av patriarkala, förtryckande strukturer. Kvinnors befrielse från detta förtryck ligger på ett yttre och ett inre plan. Då behövs mycket stöd från andra kvinnor. Kvinnors befrielse kräver ‘eget jobb och egna pengar’, dagis till alla barn och tillgång till ‘nödvändig’ kunskap, på kvinnors egna villkor.”

”Vi som blev lärare på en första Byggkursen och senare på Kvinnofolkhögskolan var intresserade av fackliga och politiska frågor, Kvinnohuset behövde renoveras och oron för en ökande rasism växte bland beslutsfattare och politiker. Alltså blev våra första kurser mycket inriktade på arbetsmarknadsfrågor och samhällsutveckling, på tekniskt/praktiskt ‘byggeri’ och på invandrarkvinnors behov.”

Den första Byggkursen på 20 veckor startade i mars 1979 med 20 deltagare och plats för 12 barn på förskolan. Detta kunde ske efter många uppvaktningar, ansökningar, avslag och nya ansökningar, efter kontakter med kommunalpolitiker, arbetsförmedling, länsarbetsnämnd, förskolebyrå, yrkesinspektion, hälsovårdsnämnd, gatukontor, fackliga skyddsombud m.m. Det som Göteborgs folkhögskola inte kunde bidra med var pengar till tre förskollärare, material till undervisning och utbildningsbidrag till de studerande. Kursen hade redan kommit igång innan allt var klart och en del av ansökningsarbetet kom att ingå i kursen. Hälften var invandrade kvinnor. Rekryteringen till kursen hade gjorts till stor del genom uppsökeriverksamhet. Senare deltog tidigare deltagare i denna verksamhet. Syftet var att nå de s.k. dolt arbetslösa och invandrade kvinnor och många deltagare nåddes också på detta sätt. Kursen var indelad i olika arbetslag som turades om att arbeta teoretiskt och praktiskt. Renoveringen av kvinnohuset var utgångspunkt i det praktiska arbetet. Praktisk matematik, materiallära, byggteori, ritteknik, ellära, maskin- och verktygslära samt frihandsteckning ingick även. I teorin utgick man från olika teman, där ämnen som samhällskunskap, historia, kvinnohistoria, geografi, svenska, religion, biologi, näringslära m.m. ingick. Dessutom fanns studie- och yrkesorientering både i storgrupp och individuellt. Deltagarna turades om med att laga lunch och städa. Under några veckor var deltagarna ute i praktik på olika arbetsplatser, otraditionella för kvinnor, t.ex. byggarbetsplatser.

– Det fanns en slags skoluniform på Byggkurserna, det var snickarbyxorna, säger Berit Larsson. När kvinnorna fick på sig snickarbyxorna hände något med dem, de blev friare på något sätt och vågade göra saker de annars inte vågade, både i huset och ute på stan.

De sex kurser som följde varierade en del. Kurslängden blev fr.o.m. kurs tre 30 veckor och antalet deltagare ökade till ca 40. Uppläggningen av kurserna och principerna för dem var dock desamma som den första: praktiskt och teoretiskt arbete varvat, hälften av deltagarna invandrade kvinnor, arbete i mindre grupper o.s.v.

Jag träffar Eva Warberg, som var med under den första tiden som Byggkurserna var på Kvinnohuset. Eva har sedan dess varit lärare på Kvinnofolkhögskolan.

– Hur kom du in i arbetet?

– Jag kom med 1982 och skulle egentligen vikariera som mattelärare, men det blev helt andra saker jag gjorde. När jag fick frågan först funderade jag mycket över vad det skulle innebära att undervisa vuxna kvinnor från alla delar av världen. Jag hade bara arbetat med ungdomar.

– Hur gick det?

– Det fanns en anda av generositet och att allt var möjligt. Ingen sa: ”Det kan du inte göra”, utan det var tillåtet att prova det man ville. Jag provade t.ex. att träna uttal i svenska med hjälp av sång. Om det gick så bra vet jag inte, men vi hade väldigt roligt.

– Hur arbetade lärarna?

– Det var verkligen ett lärarlag och vi jobbade ofta tillsammans. Det var lärartätt kan man säga och vi hade små grupper som varvade teori och praktik. Det var ett mycket organiskt sätt att arbeta på och det kändes som om vi hade en evig diskussion om vad vi gjorde. Ofta hade vi lärarmöten hemma hos varandra. Jag lärde mig väldigt mycket de åren och att jag egentligen gick igenom en lärarutbildning förstod jag först efteråt.

– Hur gick rekryteringsarbetet till?

– Vi åkte ut med deltagare till Gamlestan, Angereds torg, Kortedala torg o.s.v. och sjöng och pratade om Byggkursen, satte upp lappar i tvättstugor, på mödravårdscentraler, arbetsförmedlingar och socialkontor. Det var ganska effektivt. Vi hade flygblad på olika språk och sjöng en sång som lät så här:

mel. Guantanamera

Från alla länder

Kvinnor kom där det händer

På Kvinnohuset

Vi har en Byggkurs på huset

Ja, här finns kvinnor från Sverige

Från Iran och Vietnam

Från Spanien och Fidji

Och ända ifrån Norge

Ja, ända ifrån Norge

Från alla länder…

Deltagare på Byggkurserna

Antal deltagare på de sju Byggkurserna från våren 1979 till läsåret 1984/85 var sammanlagt uppåt 200. Åldrarna varierade från 20 till 60 år och genomsnittsålder var 35 år. Skolbakgrund för de svenska kvinnorna var högst grundskola medan de invandrade kvinnornas studier varierade mellan 0 och 14 år.

Jag träffar två av dem som var med på den första kursen, Annebeth Holt och Ulla Reimers. Båda arbetade sedan som lärare på kurserna.

– Jag hamnade på Biskops Arnö folkhögskola 1971 och det var en stor upplevelse för mig, börjar Annebeth Holt. Jag blev intresserad av kvinnorörelsen, för det fanns ett projekt emot porr-industrin där. Jag hörde att det var en kvinnofolkhögskola på gång och då var det en given sak som jag blev intresserad av. Jag hade en dröm om att bli snickare och när jag hörde att det fanns en Byggkurs sökte jag till kursen. Därefter gick jag träteknisk utbildning och kom tillbaka som lärare. Snickare – folkhögskola – kvinnofrågor, det var en perfekt kombination.

-Jag var aktiv i elevrådet på Tekniskt vuxengymnasium i Göteborg och blev politiskt aktiv 1972, säger Ulla Reimers. Jag sökte mig till Grupp 8, men det var så stor tillströmning dit att jag kom bort i deras kontaktnät. Jag var aktiv angående studiestödet och var på Göteborgs folkhögskola för att samarbeta med dem kring detta. Där träffade jag Lilian Hultin bl.a. Sedan visste jag inget förrän det fanns en lapp om den första Byggkursen och dit sökte jag. Jag var arbetslös el-ingenjör och gick till arbetsförmedlingen. De sa nej, den kursen är ingenting för dig. Vi löste detta genom att jag fick börja undervisa i stället på kursen. Det var Lilian som hittade denna lösning. Sedan var jag kvar tills Kvinnofolkhögskolan startade.

Nya och parallella kurser

År 1981, fr.o.m. kurs fyra, blev Nordiska folkhögskolan samverkanspart för Byggkurserna. Till kurserna hade då en allt större grupp invandrade kvinnor sökt sig med så dåliga kunskaper i svenska att de måst hänvisas till rena svenskkurser anordnade av AMS eller studieförbunden. För många var detta ett omöjligt alternativ eftersom de inte hade barnomsorg. Andra hade redan prövat svenskkurser, men av olika anledningar känt motgångar och ville hellre studera i en ren kvinnogrupp.

Under våren 1983 startades därför en 10-veckors kurs i svenska och samhällskunskap. Kursen kallades Introduktionskurs. Samverkan skedde med IFFI, Internationella föreningen för invandrarkvinnor i Göteborg, som upplät sina lokaler för kursen. Tanken var också att koppla fortsatt föreningsarbete till kursen. Finansiering för annat än lärarlöner skedde genom bidrag från Göteborgs kommun, Invandrarverket m.fl. Antal deltagare var 10-15 på varje kurs, ofta från sju, åtta olika länder. Tyvärr blev det problem med IFFI:s lokaler och i sista minuten fick nya lokaler göras i ordning på Victoriaskolans vind, ett stort rum för barnverksamheten och ett mindre för deltagarna. Jag minns dessa kurser som oerhört viktiga för deltagare, som kom nästan direkt från krigserfarenheter och som fick möjlighet att under några timmar försöka tänka på annat än sina hemska upplevelser.

Från Arbetsmarknadsdepartementets satsning ”Fler kvinnor till industrin” sökte stiftelsen pengar för att starta fortsättningskurser inom projektet ”Kvinnor och teknik inom vuxenutbildningen”. Under hösten 1984 och våren 1985 genomfördes två fortsättningskurser i teknik. Kurserna var 15 veckor långa och inriktade på teknik och hantverk. Antal deltagare var omkring 15. En del kom från Byggkursen och andra var helt nya. Parallellt med dessa långa kurser genomfördes an rad kortkurser och seminarier.

Planerna för en självständig folkhögskola tas upp igen. Det var nu tre parallella kurser med uppåt 1 700 elevveckor som bedrevs som en filial till Nordiska folkhögskolan i Kungälv. De ”gamla” idéerna om en självständig skola började på nytt att växa fram. Vi sa: Nu är vi ju som en hel skola, det vore bra att vara självständiga. Återigen bildades arbetsgrupper för att undersöka vad som krävdes. Eva Warberg berättar om hur hon kom in även i detta arbete.

– Vid ett lärarmöte hemma hos någon 1982 förstod jag plötsligt att det inte var ett vanligt lärarråd, utan ett planeringsmöte för en ny skola. Jag visste inget om att några träffats i Stenungssund och lagt upp planerna. Nu var jag plötsligt med i något jag inte hade planerat, och jag är väldigt tacksam för det efteråt. Det var bara det att det blev ännu fler möten än tidigare.

I början av 1983 träffades en grupp enskilda kvinnor ur kvinnorörelsen och bildade Stiftelsen Kvinnofolkhögskolan. Sedan var det dags att formulera mål, diskutera innehåll, skriva ansökningar till SÖ, samla in pengar, leta efter hus och uppvakta politiker – igen. Mest aktiva var ett 10-tal kvinnor, men på stormötena deltog upp emot 50 varje gång.

I början av 1984 lades en motion om en självständig skola fram i riksdagen av de två socialdemokratiska ledamöterna Iréne Vestlund och Gerd Engman. Motionen blev avslagen, men var ändå viktig i arbetet, eftersom ärendet nästa gång kom upp som äskande från Skolöverstyrelsen och departementet.

Under hösten 1984 och våren 1985 hölls seminarier en gång i månaden på Kvinnohuset – öppna för alla intresserade – där skolans utformning diskuterades. Där debatterades reglemente, beslutsstrukturer, lönesättning, rektorsskap, barnverksamhet, matlagning, städning och mycket annat. Många djärva och nya idéer lades fram, en del omöjliga andra möjliga. Målet var att finna strukturer, arbetsformer och en studiemiljö som passar för kvinnor. Jag minns ett långt möte där vi diskuterade löner och anställningar. Några ansåg att vi skulle ha likalön och andra frågade :”lika med vad?” Några ansåg att det inte skulle vara så många fast anställda för då låste man verksamheten. En del blev väldigt upprörda och undrade varför kvinnor skulle ha dåliga anställningsvillkor. Diskussionen pågick i timmar. Skillnaden från Byggkursen var att det nu skulle bildas en egen institution där helt andra beslut än tidigare måste tas och där arbetet måste organiseras på ett annat sätt.

Starten av skolan

Den 10 april 1985 togs i riksdagen beslutet om en självständig folkhögskola för kvinnor. Arbetsgruppen fick nu brått med konkret planering av kurser, anställningar, broschyrer, ansökningar och lokaler. Under sommaren blev det klart med lokaler på Nordostpassagen, men dessa måste först målas. Först efter semestrarna kunde det bli klart och dagarna före kursstart var ännu inga möbler på plats. För att få möbler åkte vi runt med en stor lastbil till olika bankkontor, postkontor och undervisningsinstitutioner som skulle skaffa nytt. Inredningen på skolan var under de första åren därför ganska originellt brokig, något som vissa besökare trodde var en medveten trend. Ett sätt att skaffa böcker till biblioteket var att skriva till författare och be dem skänka några av sina böcker. På detta sätt fick vi en rad dedicerade exemplar i hyllorna.

I augusti ordnades de första kortkurserna i Bohusläns skärgård och den 1 september började de fyra första långa kurserna: Allmän kurs, Byggkurs, Kooperativkurs och Kurs för invandrarkvinnor med sammanlagt 77 deltagare. Under det första året genomfördes 42 kortkurser med totalt 741 deltagare. Verksamheten det första året var 2 800 elevveckor. Under de första fem åren fördubblades skolans storlek.

Många diskussioner hade förts om beslutsformer och enigheten var stor om att fortsätta med en s.k. flat struktur, en struktur där alla är med i de flesta beslut. Detta hade fungerat på Byggkurserna, men nu var det ju litet annorlunda. Vi inrättade ett rektorsråd med roterande rektorsskap. En rektor och två biträdande satt i tre år, därefter avgick rektorn, en av de biträdande trädde till och en ny biträdande kom in i rådet. Tanken var att alla så småningom skulle ha varit rektorer och fått insyn i hela skolans verksamhet. Systemet fungerade ett antal år, men föll sedan på att alla inte var intresserade av administrativt arbete. Den första rektorn var Lilian Hultin och i rådet satt Stina Sundberg och jag själv. Jag upplevde det som väldigt svårt att arbeta i en grupp på tre och tyckte det varken var effektivt eller särskilt demokratiskt. En annan idé, som särskilt Lilian framförde var att all personal skulle ha någon form av undervisning. Skälet var att hindra onödiga motsättningar mellan administration och lärare. Under många år hade administrativ personal lektioner eller kortkurser, och kanske motsättningarna blev mindre av detta. Länge fanns i personalen en önskan att försöka behålla den särskilda atmosfär som funnits på Kvinnohuset och i arbetet med Byggkurserna. Med nya anställda och med en växande institution har detta så småningom försvunnit.

Nu har Kvinnofolkhögskolan varit igång i 20 år och många förändringar har skett. Historien om dessa 20 år finns det inte plats för här. Den historien får skrivas en annan gång. Men jag vill avsluta med ett tänkvärt citat från Berit Larssons artikel i den jubileumsbok som utgavs 1990. Frågan är: Hur har vi handskats med den öppenhet och generositet som fanns i början? Hur har vi formats av att vara en institution?

Kvinnorörelsen har inte visat några modeller som kan kopieras varken beträffande samhällssystem eller levnadssätt. Det finns heller inga jämställda samhällen som går att avbilda, utan tillsammans får vi försöka medverka till förändring. Jag tror emellertid att det alltid finns risker när en rörelse bildar en institution. Den del av rörelsen som institutionaliserats lever lätt sitt eget liv, upprättar sina egna rutiner och bestämmelser och omhuldar gärna upprepningar och ängslas förändringar. Kanske måste vi alla sträva efter att ifrågasätta det vedertagna, undvika att förstärka idealiseringar och välja den svårare vägen.

Agneta Wirén

Källor

Kvinnofolkhögskolan, 5-årsjubileum, utgiven 1990 av Stiftelsen Kvinnofolkhögskolan

Folkhögskolan, nr 2 1981

Protokoll från Arbetsgruppen för en Kvinnofolkhögskola 1976-79

Intervjuer med Berit Larsson, Stina Sundberg, Eva Warberg, Barbro Jansson, Annebeth Holt, Ulla Reimers och Ulla Holm.