Berit Larsson

Kvinnorna behöver folkhögskolan och i folkbildningen behövs kvinnoperspektiv! Vilket behov har samhället och folkbildningen av kvinnors erfarenheter och kunnande? Har kvinnor behov av en "ny" allmän medborgerlig bildning, en medborgerlig bildning på egna villkor? Har folkhögskolan behov av kvinnorna som deltagare för att bättre knyta an till sin tradition som fria folkbildande institutioner och för att bättre försvara sin fortsatta existens?

Trots stora förbättringar ifråga om kvinnors utbildning, förvärvsarbete och löner har det inte skett några mer avgörande förbättringar i relationen mellan kvinnors och mäns sociala och ekonomiska ställning. Den lagliga, formella likställigheten har inte följts av jämställdhet i det konkreta livet. Kvinnor har fortfarande en bräcklig förankring på arbetsmarknaden och de samhällsförändringar som sker idag verkar i en riktning som förstärker könssegregeringen. Även om kvinnor numera är förhållandevis väl representerade i politiken, så står vi fortfarande utanför de församlingar där man fattar stora beslut. Vi vet också att många kvinnor lämnar politiska uppdrag för att de inte orkar eller vill medverka på männens villkor.

I den kommunala vuxenutbildningen liksom på landets olika folkhögskolekurser är det flest kvinnor som är deltagare. Vilken betydelse har detta haft för t ex val av innehåll, arbetsmetoder, stoffval och organisationsformer? Är det så att skolorna fortfarande i hög grad är just könsblinda och att man inte funnit någon anledning att problematisera kategorin kön? Kan detta vara en bidragande orsak till att den formella likställigheten inte åtföljts av någon reell, och att det inte skett någon mer avgörande förändring i relationen mellan kvinnors och mäns sociala, ekonomiska, och politiska situation?

Drivna av ett berättigat rättvisepatos har man ibland försökt införa målet och hoppa över vägen. Och när vi fick en jämställdhetslagstiftning så trodde vi kanske att vi hade uppnått jämställdhet, men jämställdhet är ju i första hand inte en fråga om teknik eller juridik. Vi har försökt införa en jämställdhet utan att inse djupet av de effekter som könsdiskriminering, segregering och underordning har haft. Bland annat har man bortsett från, att underordning och behandling som ”den andra” också har internaliserats av kvinnor. Därför är det angeläget att vi upprepar en del frågor och söker efter nya svar.

Varför har vi kvinnor inte bättre utnyttjat rätten till politiskt, ekonomiskt, tekniskt och vetenskapligt inflytande? Varför har vi så länge varit frånvarande i de politiska församlingarna, i den offentliga debatten och i formandet av vetenskapen? Varför säger så många kvinnor som etablerat sig i det politiska livet att de ”spelar med på männens villkor”? Varför har kvinnors kollektiva handlingsutrymme inte utvidgats?

Vilken betydelse har folkrörelsernas och folkhögskolornas allmänbildning haft för kvinnors och mäns samhällsengagemang? Har den allmänna medborgerliga bildningen gynnat männen mer än kvinnorna?

Beror kvinnors förhållandevis svaga politiska och ekonomiska inflytande på att vi har en dålig allmän medborgerlig bildning och därför inte kunnat ta vara på de politiska rättigheterna? Beror det på att medborgaren varit lika med mannen, kvinnan varit medborgarens hustru och den medborgerliga bildningen har setts ifrån männens perspektiv och att kvinnor som grupp har uteslutits? Har allmän varit lika med manlig, har medborgare varit liktydigt med mannen och har bildningen haft form och innehåll som tagit sin utgångspunkt i den manliga erfarenheten?

För att vi inte helt skall upptas av det som sker för ögonblicket, så vill jag erinra om den historia som vi är bärare av, en historia som vi internaliserat, och som jag tror har en avgörande betydelse för vår uppfattning om kvinnors och mäns likavärde.

En historisk kvinnodiskriminering

Hela vår västerländska filosofi- och idéhistoria, vårt kulturarv, vilar på en hierarkisk tudelning mellan det manliga och det kvinnliga. En historia som genomsyrats av kvinnodiskriminering, där kvinnor som grupp har särskiljts och underordnats männen som grupp. Redan från den tid då vi räknar den västerländska civilisationens början har ett männens perspektiv varit dominerande. Platon, Aristoteles och andra manliga filosofer tog sig rätten att formulera de fundamentala frågorna om tillvaron. Sedan deras utarbetande, tolkande och fastläggande av grundläggande begrepp och idéer, har kvinnor endast haft ytterst begränsat tillträde till det som idag kallats ”problemformulerings-privilegiet”. Då kvinnors och mäns världar har varit särskilda och hierarkiskt organiserade, så har kvinnors och mäns historia och erfarenheter sett olika ut. Detta har varit och är avgörande när människor formulerar frågor och problem, avgörande för vad som blir synligt respektive osynliggjort.

I allmänhet har kvinnor varit utsatta för historisk glömska och att bli fråntagen sin historia är en kvinnogemensam erfarenhet. Denna historiska glömska,eller historiska förnekelse, omfattar ett stort fält av kvinnors verksamheter och insatser genom tiderna (av både gott och ont), men också våra kunskaper om oss själva. Det skulle kunna liknas vid att vårt tänkande har kolonialiserats.

Ensidiga anspråk på vad som är kunskap

I den västerländska kulturen har män som tillhört etablissemanget tolkat och därmed bestämt vad som är kunskap. Det är i huvudsak de som systematiserat kunskap till vetenskap. De har bestämt hur kunskap skall se ut, vilka som skall få del av denna och hur den skall förmedlas. Så har de skapat bilder av hur världen, verkligheten, är och bilden av hur kvinnan borde vara. Denna bild har vi kvinnor mer eller mindre medvetet och mer eller mindre motvilligt gjort till vår egen bild av oss själva. Vi har blivit det andra könet, eller om man så vill, en särart i relation till arten man och människa. Detta har inneburit att man antingen försökt anpassa kvinnan till arten man eller odlat ett ”stereotypt” särartsideal. Mer sällan har annorlundaheten problematiserats. I historien har kvinnor ofta och i första hand betraktats som specifika, som kvinnor, medan män betraktats som allmängiltiga, som politiska människor. Mansdominansen i kunskapsproduktionen har inneburit att vi kvinnor oftast exkluderats både som kunskapsproducenter och som kunskapssubjekt.

Folkbildningens kulturpolitiska roll

För att vi skall kunna bryta denna tradition måste vi ges möjlighet att minnas och analysera vår historia, dra slutsatser av egna specifika och av gemensamma erfarenheter och ta ansvar för vår del av kunskapsproduktionen. Inte alls för att göra samma analyser eller komma fram till ”en sanning” som skulle passa för alla kvinnor. Istället skall vi ges möjligheter att reflektera över den egna historien, över den egna livssituationen och detta för att skapa förutsättningar för att på egna villkor kunna delta i samhällsutvecklingen.

Folkbildningen och folkhögskolan, är en studieform som inte i första hand har förberett människan för att förtjäna sitt levebröd, utan syftat till en livslång självbildning, till att förbättra samhällsengagemang, till solidaritet och ökad handlingsberedskap. Den är kanske den ”skolform” som är bäst lämpad att medverka i detta djupare förändringsarbete. Många är de vittnesmål som betygar att tiden på folkhögskolan ibland har inneburit livsavgörande förändringar och många gånger inneburit början till ett livslångt samhällsengagemang. Kanske har folkbildningsarbetet idealt ansetts som del av en livslång mognadsprocess och kanske skulle vi alla under vår levnad ha möjligheter till återkommande studieperioder på folkhögskola. Folkhögskolan skulle då få en förnyad aktiv kulturpolitisk roll och bland annat göra det möjligt för människor att vara mer delaktiga i det ständiga skapandet av demokratin.

Det finns emellertid ingen anledning att idealisera eller att okritiskt lovprisa folkhögskolan som studieform. Liksom andra skolformer kan den inplaceras i en patriarkal tradition och som sådan har också den varit bärare av en historia, som vuxit fram på männens villkor och som dominerats av män.

För att åstadkomma rättvisa mellan könen så måste folkbildningen erkänna ojämlikheten mellan könen. Det går inte att införa målen och hoppa över vägen, eller att istället för att erkänna och ta de bildningspolitiska konsekvenserna av ojämlikheten föredra att vara könsblind.

Finns det en folkbildningens minsta gemensamma nämnare?

Som en minsta gemensam nämnare för folkbildningen kan man se det som uttrycks i (section) 2 i ”Förordning om statsbidrag till folkbildningen” från den 13/6-91. Där sägs att:

”folkbildningen skall syfta till att möjliggöra för människor att påverka sin livssituation och till att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen. Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt eftersatta grupper.”

eller tydliggjort som mål;

  • möjliggöra för människor att påverka sin livssituation
  • skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen
  • utjämna utbildningsklyftor
  • höja utbildningsnivån i samhället
  • anordna verksamheter för utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt eftersatta grupper

Alltjämt verkar den svenska folkbildningens gemensamma och bärande idé vara en allmän medborgerlig bildning, vars mål är att så många människor som möjligt skall ges möjlighet att delta i samhällsutvecklingen. Det är syften som dessa som gör att en stor del av folkbildningsresurserna borde riktas till kvinnorna.

En förutsättning för strävanden mot jämställdhet och rättvisa är emellertid att bildningen tar sin utgångspunkt i ett ”likavärdighetsarbete”. Kvinnor och män har ännu inte uppnått något likavärde, även om det finns klara politiskt uttalade jämställdhetsambitioner. Av en god folkbildning måste man då förvänta sig att den inte är ”könsblind”, utan att den på olika sätt aktivt problematiserar de könsrollsstereotyper som kvinnor och män mer eller mindre oreflekterat och okritiskt har anammat, eller som de gjort till naturgivna självklarheter.

Kommer utbildningsklyftan att öka mellan kvinnor och män?

För att många skall kunna delta i det demokratiska arbetet ”på torget”, det offentliga livet, så återstår alltså ett likavärdighetsarbete. De som kommer att vara huvudaktörerna i denna process är kvinnorna. För att undvika missförstånd vill jag tydligt säga att männen på intet sätt är uteslutna från detta likavärdighetsarbete, men mycket av initiativet kommer att vara kvinnornas.

I den obligatoriska skolan har flickor fått mindre uppmärksamhet än pojkarna, flickorna har ibland valt att tystna och underordna sig. Och fortfarande väljer flickorna yrken inom en snäv sektor. Arbetsmarknaden är mycket könsuppdelad när det gäller yrkesval, arbetstider, löner, avancemang och vidareutbildning.

Näringslivet är inriktat på en allt mer specialiserad unik produktion och företagens vidareutveckling bygger oftast på en omfattande internutbildning. I framtiden kan man på goda grunder anta att företagen alltmer kommer att medverka i en kunskapsutveckling, samtidigt som kunskapen behålls inom företagen. Beroende på att arbetsmarknaden är så könsuppdelad så är det i huvudsak redan väletablerade män som får företagens vidareutbildning. Strukturomvandlingar i samhället, en ökad internationalisering och omställningar i produktionen ställer andra yrkeskrav och mycket av den kommunala vuxenutbildningen kommer att få anpassas efter dessa. 

Vad får detta för konsekvenser för jämställdheten? Hur ser folkrörelserna och folkhögskolorna på sitt ansvar och sitt ”bildningsuppdrag” inför framtiden?

Förändring är en motsträvig process

Att förändra ting går oftast fort, men att ändra på människans uppfattningar och attityder är ett arbete av ett helt annat slag. Vad innebär det att göra avkall på privilegier, att förändra invanda beteenden, att tillägna sig andra uppfattningar, att göra sig av med internaliserade bilder? I en allmän förändrings- och utvecklingsiver glömmer vi bort att detta är en långsam och ofta smärtsam process och ofta förnekar vi den historia som vi är bärare av och som har en avgörande betydelse för hur vi definierar oss själva och andra i världen.

När en människa förändrar sig så innebär det att hon överskrider välbekanta och invanda gränser. Det kan betyda att hon vinner något nytt men ännu obekant, och att hon lämnar något invant, tryggt och välbekant. Detta är ett svårt och ett tidskrävande arbete som förutsätter att vi ges möjlighet att minnas, att vi får hjälp med att systematisera erfarenheter och kunnande och att vi får pröva nya handlingsvägar. Även om vi fått en bra jämställdhetslagstiftning så har vi dock inte åstadkommit förändringen. Det räcker inte att ha jämställdhet som ett övergripande utbildningsmål, utan det måste kompletteras med den folkbildningsuppgift som folkhögskolor och folkbildningen i övrigt har. Detta är en stor folkbildningsinsats och det gäller självklart att nå kvinnor och män som är socialt och kulturellt eftersatta, men lika viktigt är det att nå grupper som redan är etablerade på arbetsmarknaden, politiker/beslutsfattare, fackföreningsaktiva och många andra grupper och organisationer. Med andra ord folkrörelserna själva!

Kanske kan man i detta likavärdighetsarbete mellan kvinnor och män se paralleller med det arbete som arbetarrörelsens folkhögskolor gjorde i början av sin verksamhet. De gav röst åt de som inte hörts, de knöt an till en arbetar/bondetradition, de studerade historien utifrån ett annat perspektiv, de valde ämnesstoff bland sådant som hade relevans för dem, och deltagarnas erfarenheter och kunnande systematiserades till generell kunskap. Det handlade mycket om värden/värderingar, om människovärde och människors värdighet.

Kvinnorna behöver folkhögskolan och i folkbildningen behövs kvinnorna

Om folkbildningen kan möjliggöra för människor att påverka sin livssituation och i förlängningen skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen, hur skall den då se ut? Hur skall den utformas för att gynna kvinnor som under årtusenden varit det underpriviligierade könet?

Det handlar kanske först om att ge kvinnor en andra chans i livet. Att skapa förutsättningar för att ändra de bakomliggande orsakerna till kvinnors snäva arbets- och yrkesval, till könsstereotypa och konserverande rollmönster. Att få kvinnor att bli och förbli aktiva i det politiska livet, att vidga valmöjligheterna, att öka kvinnors kollektiva handlingsutrymme och att stimulera ” viljan att våga veta”.

Samtidigt är det viktigt att inte glömma eller gömma den mängd av vetande och kunnande som kvinnor redan lagrat och som samhället inte längre borde ha råd att undvara.

Utgångspunkten för en folkbildningen som har likavärde och jämställdhet som mål är att kvinnors och mäns könsrollstraditioner och stereotypier, medvetet problematiseras. En folkbildning som syftar till att göra kvinnor och män lika delaktiga i hela samhällsarbetet skall ges ett innehåll som är mer relevant för kvinnan som medborgare och ämnesval och ämnesinnehåll måste ta sin utgångspunkt i den tradition som blivit osynliggjord, nedtystad eller förnekad. En stor del av folkbildningsresursen måste självfallet riktas till korttidsutbildade kvinnor och till dem som vill vidga sitt snäva eller traditionella arbets-/yrkesval. För detta behövs folkhögskolor som inte är könsblinda, en folkbildning som problematiserar kategorin kön och det behövs kvinnoperspektiv inom folkrörelserna.

Men samtidigt som vi skall försöka bana nya vägar inom folkbildningen och anlägga kvinnoperspektiv på innehåll och form, så finns det fortfarande många praktiska hinder som vi tillsammans måste röja undan. Dålig studiefinansiering och otillräcklig barnomsorg är exempel på hinder som drabbar kvinnorna särskilt svårt.

Utan minsta tvekan behövs kvinnors erfarenheter och kunnande i folkbildningen och för en vital demokrati är vi kvinnor en nödvändighet.

Med följande citat av feministen Sandra Harding, amerikansk professor i filosofi, vill jag belysa de utmaningar som kan ligga i uttrycket ”kvinnoperspektiv på bildning”:

”Var skall vi kunna hitta teoretiska utgångspunkter och bestämningar som är fria från de patriarkala bristerna? Vilka teoretiska kategorier kan ställas upp för de frånvarande, de osynliga, de nedtystade utan att bara bli omvända spegelbilder av de förvrängande och förvirrande begrepp och förutsättningar vi finner i de ledande tankesystemen”?

I detta arbete kan just folkhögskolorna vara en fantastisk resurs. Kvinnorna behöver folkhögskolan och inom folkbildning och folkrörelse behövs kvinnoperspektiv.

Berit Larsson april 1992